Den här helgen BLEV den bästa på länge! Av många anledningar. Ffa tack vare superträning under Carros ledning. Många bra tips och nya saker att fokusera på. Dessa kommer sammanfattas och inkluderas i planeringen för mars.
Men även av andra orsaker blev helgen väldigt bra. Jag fick anledning att prata ut med Louise (hon har Larks fina kullsyster Kite) om den prestationsångest jag känt över min lilla For The Win – valp. Det är helt fantastiskt att tillhöra kennelgemenskapen, få fina tips och att alltid ha massa kennelvänner som presterar i toppskiktet av hundträning! Man blir varm av att höra okända människor fråga ”ursäkta, visst är det där en FTW valp? Vad fiiiiin hon är!”. Men samtidigt blir jag fylld av ångest, krav och höga målsättningar. Inte alls hälsosamt eller en hjälp framåt… Hur ska JAG förvalta denna hund? Varför har inte jag startat LK1 på 10 månaders dagen? Osv osv…
Att berätta om det var som att släppa på en propp. Grät, grät, grät… Men nu känns allt sammans mycket lättare. Och framför allt har jag fått lära mig att Louise är en fantastisk vän! Du verkligen förstår och får mig att må bättre ❤
Nu har jag funderat igenom saker och tagit endel beslut:
1: Bli bättre på att inte bygga upp massa krav och jämförelse. Jag tar numera förgivet att Fanny o Thomas lät mig köpa Lark av en anledning.
2: Jag ska sluta fundera på varför Lark inte startat LK1 ännu. Det beror på att Lark INTE ska komma till VM i lydnad, vi ska till VM i agility först ju 😉 Dessutom har det aldrig ingått i någon som helst plan, konstigt att det ändå ses som ett nederlag att vi inte startat men så är det. Eller nej – kändes som ett nederlag tidigare, jag skulle ju sluta med dessa negativa tankar 😉
3: Det hemliga tänkta startdatumet i maj (LK1) ska numera vara offentligt. Detta just eftersom jag tänker tvinga mig att INTE starta då. Sedan detta beslut togs i eftermiddags har Lark dessutom börjat gå fot igen. Konstigt va? Eller inte… Nu vill jag nästan ångra mig men nej – bara för man är duktig så behöver man inte tävla 😉 Ska komma tillbaka till att lydnad gör man för att det är kul, inte falla i samma fälla igen…
Nyttigt att tvingas brottas med sina inre demoner. Förhoppningsvis kommer jag må lite bättre i framtiden och sluta jämföra mig!
Lånar den fina bilden som Louise tog i helgen på söta fågelsyskonen: Kite, Snipe och Lark:
Nu ska jag ta en kvällsnattis med min trötta, underbara Lurkburk 🙂
Klickernarkoman 
Åh gud vad jag känner igen mig! Tänk att man alltid ska jämföra sig så hela tiden! Förstår verkligen hur du känner, för jag känner likadant. Tror alla kullsyskon till My kör lydnad och satsar högt och jag vet att uppfödaren vill att man ska träna främst lydnad och jakt. Men det tjänar inget till att tänka så ju, så jag försöker att bara sätta egna mål för mig och min fina guldkompis. Fast rätt som det är hamnar jag i det där jämförelseträsket igen och då drar tankarna igång igen.. Usch, det tar så mycket energi!
Nåja, hur som helst: ville bara meddela att du inte är ensam om att känna så.
Heja dig som kommit till så fina insikter!
Kram från oss
Åh fina Sara, vad skönt att höra någon mer som förstår 🙂 Då kan vi hjälpas åt att mörda varandras hjärnspöken 😉
Det tycker jag vi gör! 🙂
Tillsammans kan vi bli hjärnspökmördare!
Något liknande kan jag känna ibland. Inte pga av min kennel utan enbart Eras kull. Skaffade ju honom för att äntligen komma framåt med mitt agilitytävlande. Även om det gått bra för oss (särskilt om man jämför mot Azlans karriär) så råkar inte vi vara de enda i E-kullen som tävlar agility. Och då ligger vi långt efter! Man får helt enkelt ta ett djupt andetag och lära sig fokusera på sig själv. Tids nog kommer vi att läsa om era framgångar!
Vet precis vad du går genom ! Jag har inte bara köpt en hund efter högt meriterade föräldrar utan även tagit hand om Csim, så vältränad av Karin som jag ska förvalta och inte slarva bort och prestationsångesten sprutar ur öronen 🙂 ( utan några som helst krav från nån mer än mig själv 😉 )
När jag träffade dig i somras kände jag för det första att du var en så otroligt trevlig och sympatisk människa, som jag i alla lägen vill träffa igen. Sen var du för det andra en suverän hundmänniska och hundtränare!
Hoppas din prestationsångest släpper och du kommer ut på planerna och bara har skoj med dina fantastiska hundar för du är lika fantastisk!
Kram!
Här är ännu en Sara som känner igen sig! Jag var så stressad och fokuserad på att ”komma ikapp” rent prestationsmässigt efter Cassis långa konvalescens att jag helt tappade bort mig själv, min älskade hund och hela vitsen med hundträning. Nu skiter vi i pressen och satsar på att nöta grunder och bygga pyramidhund till dess att jag återfår fokus på det som är viktigt, dvs relationen till min hund.
Jag tror att det är viktigt att stanna upp ibland och klura på sånt här. Det blir lätt för mycket press i hundträning, särskilt när man är driven själv och har en duktig hund. Min uppfattning om dig och Larkisen är i alla fall att ni är riktigt duktiga på att ha roligt ihop och det är viktigare än alla tävlingar i världen!
Oh vännen. Skönt att mina ord kunde hjälpa dig. Här skrev jag lite om min prestationsångest i september, jag är inte så bra på att förmedla mina känslor i skrift men du kan iaf se att vi gått igenom samma sak. http://workdogs.se/2012/09/11/hundtranare/
Det var jättehärligt att umgås med dig en hel helg och lära känna dig bättre. Du är verkligen en fin vän. Bamsekram ❤
Åh vilka fantastiska människor ni är som delar med er! Så skönt att slippa känna sig ensam!! Tror precis som du Sara att det kan vara bra att tänka igenom o släppa ut lite skit man bär på ibland 🙂 Nu satsar vi på en ROLIG vår allesammans!!
Åh, blev tipsad om det här inlägget och känner igen mig, även om jag inte har en ftw-valp. Har min första BC och han är 1,5 år nu, och vi har inte kommit speciellt långt i något vi tränar, men jag försöker nöja mig med det. Vi har kommit en lång bit på vägen för en fungerande vardag och vi trivs ihop, det är huvudsaken. Sen är jag ingen tävlingsmänniska, det kanske gör det hela lättare. 🙂 ”Alla andra” med BC har ju åtminstone TVÅ tävlingsresultat vid det här laget eller är iag klara att starta i agility/lydnad/bruks/vallning eller vad det kan vara. Kanske bara jag som har förväntningarna på mig själv, tror att andra tycker och tänker saker. Att jag inte tävlat betyder ju inte per automatik att vi inte tränar och att han får tillräckligt med aktivering.
Skönt med fler som känner likadant. Det ger en hel del spärrar i hundträningen men kan man bara släppa så blir allt så mycket bättre!!