Och där gick drömmarna i stöpet, SM 2016, släng dig i väggen. Idag har Vilda diagnosticerats med polyartrit….
Polyartrit, inflammation i flera leder och samtidiga rörelsestörningar. Knappt hälften av det som ortopeden såg idag hade jag sett själv. Känns som ett nederlag, som om jag borde hittat allt på min egna hund. Men samtidigt är Pia Gustås en av de bästa hundortopederna som går att hitta, kanske inte ska ta det personligt. Försöker peppa mig i att jag hittade det viktigaste o att jag tog mig till Pia. Ingen annan hade ju anat något som mamma sa, det är ju sant…
Polyartrit kan bero på en rad olika orsaker och en grundlig undersökningsgång måste följas för att utesluta dem alla, en efter en. Till slut blir för många hundar fallet att man inte hittar något alls, då kallas det idiopatiskt (okänd orsak). Tyvärr har det enligt Pia visat sig vara vanligt med idiopatisk polyartrit hos sheltie. Detta finns inte vetenskapligt beskrivet men det är något hon noterat efter lång klinisk erfarenhet. Därför ville hon att Vilda skulle ingå i en pilotstudie där man analyserar henne in i minsta detalj, letar efter alla möjliga underliggande faktorer, följer henne genom behandlingar osv. Det tyckte vi så klart lät jätteskönt! Detta skulle innebära att hon får alla experters ögon på sig och därmed den allra bästa utredning och behandling man kan tänka sig!
Det hör även till historien att jag under hösten tjatat flertal gånger på Pia om att få göra mitt examensarbete med henne som handledare. Något som hon försökt få till men inte lyckats med. Fick för några veckor beskedet att jag borde leta efter nått annat, hon har helt enkelt inte tid… Men nu idag blev jag erbjuden att ingå i det nya ”sheltieprojektet” som ex-jobb. Hon sa att jag kunde vara del av deras forskningsprojekt och på så vis kan hon nu förhoppningsvis trolla fram lite tid. Tror ni jag blev glad? Tänk att få ”forska” på sin egen hund! Nu, förhoppningsvis, om allt går som planerat, så ska jag ägna massa timmar åt att analysera rörelsemönster, belastningsfördelning och palpera hundar. Med största fokus på min egna Vilda.
Mycket bra saker ingår alltså i dagens polyartrithistoria. Vi hoppas på att Vallman ska gå smärtfri ur denna resa. Ett fullt återställande är inte vad jag räknar med just nu, chansen för en enkelt åtgärdad grundorsak är tyvärr inte så stor. Det är alltså tunga insikter vi fått tvinga oss till idag. Jag hade ju lite på känn, så jag var nog lite undermedvetet förberedd. Först nu på kvällen kom tårarna….
Saker jag trott har betydelse visar sig betyda ingenting i magen längre. Jag har sedan länge haft stora mål och drömmar för mina hundar. Oftast hemliga, för oss själva. Teja och Vilda i samma lag på SM 2016. Det var ett sånt mål, hemligt o mysigt. Vilda skulle sättas igång, startas till sommaren o vara igång på banorna i höst… Men det kom aldrig igång, kändes inte helt 100. Sen kom misstankarna och 5 veckor av ingenting innan idag när vi kom till Pia. Ingen motivation, ingen idé kändes det som.. 😥 Jag har tänkt mycket på vad en sjukdomsdiagnos skulle betyda för mig. Ett liv för Vilda utan agility. Och vad det skulle betyda för Vilda?
För hennes del – ganska lite är jag säker på. Hon kan få alla de bra bitarna oavsett: Häftiga belöningar (typ kattmat), tunnlar, sand under tårna i ridhuset, komma ut på tävlingsplatser osv… Ni förstår vad jag menar. Hunden klarar ofta att fortsätta med det roliga, under anpassade former.
Det kluriga tror jag är att matte ska vara lika motiverad o inte lägga hunden på hyllan. Blir det samma sak när man inte siktar på tävling? Inte kommer tävla SM? Inte kan köra alla coola kombinationer osv… Blir det samma sak eller fastnar matte på hyllan?
Sånt här har jag varit orolig för, att fastna på hyllan… Kommer jag känna så om det händer något med någon av mina hundar? Men idag fick jag svaret. Att kunna tävla och träna för tävling betyder INGENTING! Det enda som betyder något är att Vilda ska må bra och att jag hittar verktyg för att få veta snabbt om hon inte mår bra. Hon ger mig så otroligt mycket som inte handlar om träning och tävling. Hon sover nära i sängen, hon går lös på promenader, hon gillar att busa med mig, hon gillar mig. Sånt behöver man komma ihåg ibland.
Men vad ger jag Vilda? Träningen ÄR viktig för henne. Kommer jag vilja träna henne?
Oh ja! Det känns verkligen så och jag börjar redan spinna planer i huvudet om hur jag kan träna ”lugn-agility” om det blir där vi hamnar till slut. Jag älskar att träna med Vilda. Hon leker, hon äter godbitar o kan massa söta saker. MEN – en sak är säker: Jag är en extremt målinriktad människa. Allt jag gör kretsar kring mål och hur dessa ska uppnås. Utan mål kan jag ärligt inse att det mest blir improvisationsteater i träningen. Och det är kanske inte vad Vilda gillar bäst. Hon vill så klart ha strukturerade pass, bra och genomtänkta belöningar och utvecklande utmaningar. I ärlighetens namn så blir det dåligt med det om jag inte har några mål tyvärr…
Jag var rädd för att mål var lika med tävling för mig. Detta eftersom träningslusten ihop med Vilda varit obefintlig sedan jag började misstänka sjukdom hos henne… Men idag, till min lättnad inser jag att nå mål INTE är samma som att vinna tävlingar. Att nå mål är att lyckas. Jag har som sagt redan satt upp mål o vill träna mot att få till bra och lugn agility. En smärtfri Vilda är också ett mål liksom att hon ska utveckla en bättre skritt-teknik.
Allt detta får vänta lite. Nu ska Vilda först ta det lugnt, utredas ordentligt och få en plan av Pia. Men att nå mål, dvs lyckas, DET kommer Vilda och jag göra, oavsett vad det nu kommer handla om.
I magen betyder tävling ingenting, mål desto mer, bandet och kärleken till sin hund allra mest. Det kommer bli bra älskade Vilda =)
Klickernarkoman 